Feed Item
Added a post 

Ivar-Lo Johansson har påverkat mitt författarskap. Det var någon gång på 80-talet som en ur Svenska Akademin berättade under en lektion att Ivar-Lo minsann var värd att läsa, för att han bröt roman-normalens skönskildringar med den psykologiska känslan som förmedlades i böckerna. Psykologer tog till sig vad han skrev för första gången i Sverige.

Det blev en ny era för mig då min konst och författarskap tog en ny vändning. Jag ville teckna så att åskådaren kände något, jag ville skriva så att att läsaren inneslöts i en annan värld, jag ville uttrycka mer än bara ord när jag talade.

Jag blev pedagogisk.

Till skillnad från det koncentrerade meritokratsamhälle vi lever i, där utvalda delar av meriter endast har betydelse, ville jag föra hans arv vidare, det finns mervärde och större utväxling av självupplevd faktisk kunskap. Beröringen var större än papperskopian som teoretiskt visade att vi kunde beröra om vi ville. Jag blev ärlig helt enkelt!

Under det senaste året som 50-åring har jag reflekterat starkt över mitt beteende genom decennierna. Jag har backat från ståndpunkter, jag har förstått min Nemesis, jag har börjat acceptera mig själv som icke perfekt och "this is it", det här är vad du får vid vårt möte!

Det har varit den största utmaningen, att presentera min egen historia med brister och fel och att ärligt kunna säga "jag räckte inte till" eller "jag förstod inte bättre". Det är ur försvarssynpunkt ett vanligt återkommande alibi, när fokusen ligger på att förklara brister för en jury. Det innebär inte att vi själva tillfullo kan acceptera hur livet blev som det blev och inte som vi ville.

När vi istället nått punkten, mycket senare i livet likt en självisolerad guru i en grotta för insikt, då först sänks alla krav på att passa in och de kugglika hjulen i vår hektiska tillvaro saktar ner. Det finns plötsligt inget mer att prestera och ett lugn sänker sig.

Det här lugnet har även gett mig möjlighet att korrekturläsa mina manus otaliga gånger. När min mamma sa på 80-talet "du måste skriva om och skriva om, massor av gånger innan du är nöjd", då förstod jag inte vad hon menade. Jag tog informationen som en spark, att det jag gjorde inte var bra nog. Det hon menade var - du har plotten klar, nu ska du göra den förståelig för andra!

Ivar-Lo hade inte samma krav på sig att passa in, han kände sig som folkets röst och likt honom skriver jag ur min egen erfarenhet på många plan. Romantiseringen emellan är den teknik många av oss författare inte begriper.

Mycket likt konstnären vill vi beskiva något, men utan att åskådarna förstår genom igenkännande eller teoretisk kunskap, blir våra alster betydelselösa! Man kan skildra samma scenario på hundra olika sätt och inte ens den bästa avbildaren är garanterad att kunna återge den sanna känslan.

Vi blir frustrerade och vill trycka våra verk in i skallarna på folk som möter dem, men det går inte. Vi faller framför vår egen guillotine om och om igen. För rastlösa, för ivriga att passa in, för envetna att lyckas.

Läser du "Gårdsfarihandlaren" nu blir du säkert lite besviken. Du vill få den där känslan som jag fick på 80-talet. Men misströsta inte, det är inte meningen att du ska se bokserien som en pånyttfödelse, för den första boken jag läste var "A Modest Proposal" av Jonathan Swift på 70-talet innan jag fyllt 11 år. Jag ger dig skillnaden här och nu.

"A Modest Proposal" var en satirisk skildring 1729 av den Irländska författaren Jonathan Swift. Precis som Bellman i apistlarna eller Cervantes "Don Quiote", Röda Rummet av Strindberg eller Dante och "Den Gudomliga Komedin", här är alla verken skrivna så att författarna mer eller mindre slipper halhuggning!

Det som är så färskt och banbrytande i Gårdsfarihandlaren är att satiren uteblir, fattighjonet får status i form av en egen bok och vi får "känna" hur det känns att bli levande begravd som en av ringa betydelse för det fina samhället!

Vi fokuserar på hjältar i vardagen än idag, som med pappersdokumentation kan hänvisa till sin kamp och framgång, medan det är hjältarna på andra sidan jag vill införliva i mina alster. Känslan av att vara den som faktiskt gör skillnad med sitt liv som offer, som till dagens datum endast är den del av statistiken för dem med meriter bygger som sin framgång.

Det är svårt att skriva så någon bryr sig. "Facilius est, quam A tragoedia comoedia" -det är lättare att skriva en tragedi än en komedi! I Rom kunde en dålig komedi resultera i stenkastning, I England kunde den resultera i äggkastning eller kast med ruttna grönsaker, likaså i Sverige.

Den verkliga historien är alltid ett vågspel att publicera även idag, då de allra flesta njuter av lyx och framgång, eller lider av katastrofer och undergång. Folket på läktaren i Kolosseum existerar än idag.

Det ger helt enkelt inget alls utan att basera sitt liv runt meritokrati och misslyckas man i den enkla kunskapen, då har man tur om man bara blir bortglömd!

 

  • Like
Comments
Info