·   · 34 posts
  •  · 2 friends
  •  · 3 followers

Till slut försvinner orken!

Har en god vän i Portugal, han är min största beundrare av den karaktär jag är och i dagens värld är sådana vänner sällsynta. -Någon som alltid under 17 år sagt "upp på barrikaden Christine, du är mer än vad du tror"!

Att hetsa någon till kamp är enkelt när det finns personlig vinning bakom, medan att obönhörligen lyfta någon utan att vinna en enda krona själv, eller få dela framgångens ljus om individen mot förmodan plötsligt skulle få ett genombrott, är däremot lika sällsynt som att se en dront.

Igår liknade han mig vid en annan stor människa, hans mor och förklarade varför. Jag blev så rörd att det sköt mig genom hjärtat som en pil. Jag blev tagen, inte främst på grund av liknelsen, men pg a att han visste vad jag pysslat med i alla år! Kombinationen av det mannen sa, var chockerande. 

Jag vet helt ärligt inte om jag skulle ha tagit till mig informationen för tio år sedan, då jag hade behövt den som mest och idag står fanan på halv stång. Vi orkar helt enkelt inte slåss hur länge som helst. Jag märkte förändringen i mig för ett par år sedan.

En tidig kväll passerar jag ett fönster på vid gavel. Därinne pucklar en fadersgestalt på ett av barnen. Vi kan åtminstone tro att det är vad som sker. Fönstret ligger på fjärde våningen, vi hör rösterna, både den arga pappan som skriker och svär, dunsarna och barnen som gråter och emellanåt bönar honom att sluta. 

Inne i mig fanns den den låga som tidigare hade fått mig att klättra upp längs väggen och räddat alla i nöd, men den brann så svagt att jag skrämdes. Jag tänkte då "det tar aldrig slut". Bredvid mig står ett annat par. Mannen ser chockad ut medan kvinnan vid hans sida är på väg att råka i panik i sin hjälplöshet.

Medan bråket, dunsarna och skriken fyller kvällshimlen tittar jag på dem ett tag. Det kändes som om jag stod utanför scenariot. Jag är trött på att springa rakt in i elden, jag är trött på att människor står och tittar på passivt och gråter när tidningsrubikerna om misshandel och död fyller löpsedlarna dagen efter.   

Efter ett tag går jag fram till kvinnan och ger henne instruktioner om hur de ska få dit polisen snabbt och vad de ska göra för att avbryta vad som var på väg att ske, -utan att råka illa ut själva. Kvinnan protesterar kraftigt när jag plötsligt lämnar över ansvaret på henne. Hon vill att jag ska göra det, men jag ljuger och säger att något är viktigare och lämnar platsen med ryggen till. Hur något kan vara viktigare för mig än att rädda barn, kan vara svårt att förstå men jag kan förklara vad det är och hur illa det än låter, så håller du nog med!

Hur många av oss ringer polisen när vi tror något hemskt händer? Hur många av oss rationaliserar bort allvaret? Hur många av oss tycker det är pinsamt att ringa polisen och tänker i försvar "det är nog inte så allvarligt"? Hur många av oss tänker -det är säkert någon annan som redan ringt polis!

Det är en på tusen människor kanske som interagerar på vare sig våld, orättvisa, fattigdom eller olyckstillbud och jag har varit en av dem som gjort något. Men för att orka fortsätta göra förändring måste även den starkaste kämpen få hjälp i längden. Med egna slag att utkämpa dagligen, slocknar tillslut den låga som intensivt och osjälviskt brunnit även för andra.

Vad jag gjorde den kvällen var att placera stafettpinnen i någon annans hand och när jag vände om och gick, då fanns det ingen annan där än "hon" som kunde rädda barnen. Jag lade över ansvaret direkt, tittade henne i ögonen och sa "gör något annars sjunker båten"!

När vi står med det valet kvar blir vi fullt medvetna om att utgången hänger på oss själva och det dåliga samvetet som kommer från att ha sett på medan någon dör, förvissade om att vi var den enda hjälpen, det samvetet äter upp oss innifrån till den dag vi själva går bort.

Men nu handlar inte inlägget om våld eller orättvisor per se, utan snarare om vad som händer med samhället och människan när moralen slås sönder, när belastningen på varje individ blir för stor och hur lite äran att göra "rätt" i slutändan betyder.

När jag har arbetat i chefposition eller som mentor, då har jag varit lika iskall många gånger som i historien ovan. Så mitt beteende var inte i sig nytt. Anledningen till att folk inte ringer polis, brandkår, ambulans i tid, eller ens reagerar vid politisk orätt mot folket är för att de flesta tror, de saknar styrka att förändra något.

Detta medan en chef, en insatsledare eller mentor inte kan bära någon annans "jag", hela vägen i mål. Lämna över stafettpinnen när någon glöder, tillåt vardagshjältar få växa och låt misstagen rätta vägen. Som en kollega sa till mig när jag glömt något av vikt för ett par veckor sedan -ta det med ro, nu gör du aldrig så igen (sen kom verifierandet) eller hur? Och jag repeterade (programmerade in) -nä aldrig!

Ring polis, ambulans, brandkår när:

  • Du ser eller hör våld
  • Du ser rök eller känner lukt av brandrök
  • När en människa verkar eller ser skadad ut, inte kan kommunicera sin hälsa
  • När risk för något ovanstående känns uppenbar

Du behöver inte ingripa personligen!

När du ringer 112 finns det huvudsakligen två sätt att framföra ditt budskap:

  1. (Vid misstanke) Förklara lugnt vad din "misstanke" grundar sig i -lämna över stafettpinnen
  2. (Vid akut händelses) Berätta kortfattat i "allvaret" vad som händer; -det brinner, -någon misshandlas, -krock osv

Det här händer när du ringer till Larmcentralen:

Operatören tar emot ditt samtal och bestämmer först vilken enhet du ska kopplas till, brandkår eller ambulans t ex. Operatören tar sedan din information kortfattat  och meddelar respektive enhet vad som hänt.

När du kopplats rätt får du upprepa vad du sagt igen så att den ansvariga för insatsen kan prioritera och planera resurserna rätt. Har du hört bråk genom väggarna skickar polisen ut en mobil enhet (en polisbil) och är det barn med i bilden, kontaktas även socialjouren. 

Du behöver aldrig vara orolig för att du ringt i onödan och hela kavalleriet anländer för att pappa Klas och familjen jagade en stor spindel halvt hysteriska, det är alltså inte vi som ringer in, som bedömer storleken på allvaret!

När vi ringer in görs en notering om misstanken och adressen. Det som kanske var lite "högljutt liv" på småtimmarna, får fler anmälningar. Nu stiger prioriteten och istället för att vänta på en ledig polisenhet i närheten, avsetts en egen för just det ändamålet.

 

0 0 0 0 0 0
  • 324
Comments (0)
Info
Category:
Created:
Updated: